De dolda kostnaderna för att fortsätta som vanligt
The Low Impact Fishers of Europe (LIFE) reagerar på en nyligen publicerad rapport om subventionerat trålfiske i Medelhavet.
Den här artikeln beställdes av Fishing News och publicerades i Fishing News (https://fishingnews.co.uk/den 4 augusti 2022.
Att producera mat från havet har ett pris. I Europa, liksom i resten av världen, utövar de män och kvinnor som ägnar sina liv åt fiske ett av världens farligaste yrken. Dagligen sätter de sina liv på spel för att sätta mat på bordet åt oss andra.
Med bränslekostnaderna som stiger i ungefär samma takt som temperaturerna, och som når en all-time high för den kommersiella fiskeflottan i hela Europa, skulle varje ytterligare kostnadsökning, till exempel genom ett borttagande av det nuvarande bränslesubventionen, utan tvekan innebära slutet för majoriteten av aktörerna, stora som små. Det är redan så att de flesta fisketurer ger liten vinst för ägare eller besättning efter att driftskostnaderna har räknats av, och det skulle krävas den minsta ekonomiska pressen för att slutligen skicka dem över kanten och i konkurs.
Inte bara är deras liv i fara, utan i takt med att levnadskostnadskrisen blir mer akut, närmar sig fiskesamhällenas försörjningsmöjligheter avgrunden på ett farligt sätt.
Plattformen The Low Impact Fishers of Europe [LIFE] representerar intressena för storskaliga, lågpåverkande fiskare i Europa och har länge efterlyst en differentierad approach till förvaltningen av denna del av flottan. Detta rop har fått extra fart genom den nyligen publicerade rapporten [ https://medreact.org/2022/06/21/a-new-study-exposes-the-true-costs-of-trawling/ ][1] som belyser de dolda kostnaderna, både miljömässiga och ekonomiska, för storskaligt rörligt redskapsfiske i västra Medelhavet.
Att landa några kilo färsk fisk varje dag innebär att mindre fiskeföretag måste driva sin verksamhet med mycket snäva marginaler och dra direkt nytta av det inneboende värdet i sin högkvalitativa färska fisk – “dagens fångst”. Kort sagt måste de vara prissättare, inte prisacceptorer. Däremot kan större fiskeföretag, som tillbringar flera dagar till havs och fångar flera ton per dag, driva sin verksamhet med lägre marginaler och har råd att acceptera det pris som marknaden erbjuder dem. Småskaliga och storskaliga verksamheter bygger på två mycket olika affärsmodeller, med två mycket olika logiker, och står inför två mycket olika typer av ekonomiska utmaningar. Ändå diskriminerar det nuvarande systemet med bränslesubventioner på ett orättvist sätt de mindre aktörerna.
För båda har bränslekostnaderna blivit en akilleshäl. I många fall uppfyller dock småskaliga verksamheter inte kraven för antingen bränslesubventioner eller det krisstöd som för när bereds fiskerisektorn. Detta beror på att de använder utombordsmotorer som går på bensin, och/eller på grund av hur deras verksamheter är registrerade, eller på att de inte är medlemmar i producentorganisationer.
I rapporten konstateras inledningsvis: “Bottentrålning i västra Medelhavet är ekonomiskt lönsam endast tack vare statliga ekonomiska bidrag, och bristen på internalisering av dess negativa externa effekter – bland annat klimatkostnader, kostnader för den biologiska mångfalden, dolda arbetskraftskostnader och kostnader för överfiske – innebär att bottentrålningssektorn för närvarande är olönsam”.
LIFE anser att det finns ett allt mer akut behov av att fasa ut fiskemetoder som enligt rapporter har så allvarliga miljömässiga och ekonomiska konsekvenser. Vi är visserligen medvetna om att de större flottorna sysselsätter 45% av arbetskraften och står för 80% av fångsten, är vi oroade över att den mindre sektorn, som står för över 50% av de fiskerelaterade arbetstillfällena och utgör över 70% av flottan räknat i antal, kommer att drabbas ytterligare av eventuella förhastade reaktioner på rapporten från myndigheterna.
LIFE har tydligt påpekat att genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) har varit allt annat än rättvist gentemot våra medlemmars intressen i hela Europa. Denna diskriminering omfattar alltmer begränsad tillgång till resurser [tillgång till kvoter], fiskerättigheter som i allt högre grad koncentreras till ett färre och mer välbärgade antal aktörer, bristande skydd av fiskeområden, bristande stöd för utveckling av företag och organisationer, massiva subventioner till industriellt fiske [vilket framgår av rapporten] samt marknadsregler som gynnar industriell verksamhet.
Utan att vilja förnya kontroversen kring bottentrålning borde det väl vara rent sunt förnuft att stödet, inklusive subventioner, inriktas på de fisken och metoder som har minst miljöpåverkan och ger störst sociala och ekonomiska fördelar för kustområdena i Medelhavet och på andra håll, i stället för att upprätthålla uppenbart icke-hållbara fångstmetoder?
Utmaningen för förvaltarna i Medelhavsområdet kommer att vara att hitta sätt att avveckla de mest skadliga fiskeverksamheterna samtidigt som man säkerställer fortsatt livsmedelsförsörjning och bevarar arbetstillfällen inom fiskerinäringen. LIFE har alltid varit tydligt med att en förvaltningsstrategi baserad på principen ‘rätt redskap, rätt plats, rätt tidpunkt’ skulle vara ett bra första steg i den övergripande förvaltningen.
Rapporten upprepar den välkända kritiken mot småskaligt bottentrålning men uppger, vilket är viktigt: “Studien kommer vid en kritisk tidpunkt då Europeiska unionen ser ut att integrera en en hållbar framtid för havet i sin nya Gröna given. Med tanke på de stora påfrestningarna som hotar den ekologiska balansen i Medelhavet – överfiske, föroreningar och klimatförändringar har alla allvarliga konsekvenser – har det aldrig varit viktigare för ledare och beslutsfattare att inse att friska marina ekosystem är avgörande för regionens motståndskraft, och att agera därefter”.
Argumentet att storskaliga fiskeföretag på något sätt har ett ‘fripass’ med motiveringen att de är livsmedelsproducenter kan inte längre hållas uppe, mot bakgrund av insikten att livsmedelsproduktion medför kostnader både ur miljömässig och socioekonomisk synvinkel. Det verkar också tydligt att EU intar en alltmer aggressiv hållning i denna fråga och sannolikt kommer att beakta rapportens uppmaning: “Med publiceringen av denna rapport efterlyser vi en brådskande och radikal omställning till fiske med låg påverkan. Oavsett om man ser det ur ett ekonomiskt eller miljömässigt perspektiv är trålningens verkliga kostnader för stora för att bära. Vi måste agera nu: vi har inte råd att fördröja återhämtningen av Medelhavet ytterligare.”
Fisket står under större press än någonsin tidigare, både politiskt och ekonomiskt. Inom ramen för EU:s Gröna given pressar målen för havsbaserad energi till 2050, målen för skyddade områden, målen för utfasning av fossila bränslen samt det ökande stödet till vattenbruksproduktionen på fiskets traditionella dominerande ställning när det gäller relativt obegränsad tillgång till de europeiska haven.
Myndigheterna står inför en enorm utmaning när det gäller att förena de motstridiga kraven som beskrivs i rapporten. LIFE föreslår helt enkelt att de aktörer som har visat sig bedriva fiske med låg miljöpåverkan och som samtidigt bidrar med betydande sociala och ekonomiska fördelar för kustsamhällena äntligen bör erkännas och belönas, i stället för att stigmatiseras genom att alla fiskare och fisken över en kam. Bestämmelser för att uppnå detta finns i den gemensamma fiskeripolitiken från 2014, i artikel 17, som föreskriver att medlemsstaterna måste använda ett öppet och objektivt system för att fördela fiskemöjligheter, med tillämpning av kriterier av miljömässig, social och ekonomisk karaktär.
Detta skulle gynna dem som fiskar mer hållbart framför dem som fiskar mest, om det tillämpas i lagens anda. I stället har medlemsstaterna valt att prioritera fångsthistorik framför hållbarhet. Detta måste förändras.
I Europa kommer endast 3 av 10 fiskar som konsumeras från europeiska fiskeområden. Medelhavet står endast för 10% av de europeiska fångsterna, trots att nästan 50% av EU:s fiskeflotta finns där. EU:s Green Deal och strategin för den blå ekonomin innebär en radikal förändring av hur fisk och skaldjur – eller ”Blue Food”, som det nu kallas – produceras. Fiskerisektorn måste anpassa sig till dessa nya förutsättningar eller gå under.
[1] Fundació ENT och MedReAct avslöjar de dolda kostnaderna för trålfiske i västra Medelhavet.
