Julrådets årliga kvotfördelning: Att få balansen rätt
LIFE efterlyser lika villkor och en rättvisare fördelning av kvoter mellan storskaligt och storskaligt fiske.
19 december 2018
Uppdatering: LIFE reagerar på rådets överenskommelse om havsabborre och ål
LIFE är besviket över att fiskeriministrarna inte har insett den ekonomiska betydelsen samt den sociala och miljömässiga betydelsen av det kommersiella det handredskapsbaserade fisket efter havsabborre. I stället för att belöna denna sektor med en avsevärt ökad tilldelning, har de i stället funnit det lämpligt att öka kvoten för rörliga redskap., fördubbling av anslaget för bottenstrålare. Detta skickar ut felaktiga signaler och väcker frågor om rådets politiska vilja att vidta seriösa åtgärder för att bevara havsabborre i norr. Det är också ett förlorat tillfälle att tillämpa andan i Artikel 17 genom att belöna och ge incitament i form av ökat tillträde till de fiskefartyg som använder selektiva fiskeredskap och fiskemetoder med minskad miljöpåverkan.
På den positiva sidan, LIFE konstaterar att taket på 1% för fasta nätfiskare har upphävts och att deras kvot har höjts från 1,2 till 1,4 ton under året. Detta är en livlina för de fiskare som använder småskaliga fasta nät i blandat fiske och för vilka bifångster av havsabborre utgör ett avgörande ekonomiskt bidrag till deras ansträngda försörjning.
Men djävulen sitter i detaljerna, och vi ser fram emot att få se den reviderade texten till EG:s förslag om fiskeriföreskrifterna för 2019.
Baserat på tillgänglig information[1] efter avslutade rådsförhandlingar, LIFE välkomnar försiktigt resultatet för beståndet av europeisk ål. För en art med lång livslängd som ålen är det rimligt att fortsätta med de samordnade fiskeförbuden på nationell nivå och se till att de tillämpas i stor utsträckning – för alla livsstadier hos ålen, särskilt glasålen, samt för fritidsfisket.
Arbetet för att återställa ålbeståndet, som det finns ett stort behov av, är långt ifrån avslutat. Vi uppmanar EU-institutionerna att utarbeta ett omfattande, trovärdigt och realistiskt åtgärdspaket för att säkerställa att den europeiska ålen har en ljus framtid. Det måste kväva livet ur olagliga ålfisken av alla slag, i synnerhet “Europas eget elfenbenshandel” – handeln med glasål. En allomfattande Fångstdokumentationssystem för alla ålfångster kan vara till hjälp för att uppnå detta mål. Likaså måste den ta upp källor till ålens Icke-fiskerirelaterade antropogena dödlighet, med särskild uppmärksamhet på turbindödlighet och påverkan från storskarv. Som alltid kommer LIFE inte att spara ansträngningar för att erbjuda konstruktiva idéer baserade på erfarenheter från praktiker.
[1] Offentlig information om resultaten från rådets möte https://www.consilium.europa.eu/media/37643/st15654-en18v2.pdf
17 december 2018
Brian O’Riordan
EU:s fiskeministrar möts i Bryssel i dag och i morgon, måndagen den 17 och tisdagen den 18 december, för det årliga “julministerrådet för fiske” för att komma överens om fiskerimöjligheterna för 2019 i Atlanten, Nordsjön och Svarta havet. Under det senaste året har fiskeriförvaltarna varit optimistiska när det gäller framstegen mot målen för MSY (maximal avkastning), men trots det måste fiskeministrarna nå en hårfin balans mellan att skydda sköra och sårbara bestånd och att tillåta ökat tillträde i proportion till beståndens återhämtning.
Det är en hårfin balansgång mellan att å ena sidan tillämpa försiktighetsprincipen för att skydda resurserna och att å andra sidan upprätthålla ekonomisk aktivitet och försörjningsmöjligheter: att kombinera miljömässig hållbarhet med en rättvis och skälig fördelning som ligger i allmännas intresse. För småskaliga fiskare med liten miljöpåverkan betraktas julrådet i allmänhet som en uppdelning av julkvoterna, vilket främst gynnar de storskaliga fiskeintressena. Huvudsakligen har de småskaliga intressena marginaliserats genom ett ojämlikt kvotsystem och stängts ute från kvotarter. Detta har varit ett stort misslyckande i den mycket omtalade reformen av den gemensamma fiskeripolitiken från 2014, som trots stora löften – i synnerhet artikel 17[1] – har misslyckats med att hantera ojämlikheter mellan sektorer och jämna ut spelplanen mellan storskaliga och storskaliga flottor.
Denna brist på kvoter och brist på rättvis tillgång till kvoter är ett stort hinder för att småskaliga fiskeverksamheter ska överleva och frodas, och kan bli det sista halmstrået den 1 januari 2019 om landningsskyldigheten genomförs fullt ut, såsom det var tänkt. Utan kvoter för mål- eller stopparter kan EU:s politik för noll utkast förvandlas till en politik för noll fiske för småskaliga fiskare, vilket i praktiken skulle göra de flesta fiskeverksamheter olagliga.
Det är särskilt viktigt att hitta rätt balans när det gäller basHavsabborre). Sedan 2015 EU-omfattande bevarandeåtgärder har vidtagits för att minska fisketrycket på detta värdefulla men mycket sårbara bestånd. Insatserna sedan 2015 har inriktats på att minska den riktade fiskeansträngningen på havsabborre, bland annat genom ett fiskeförbud när bestånden är som mest sårbara under lekperioden (i februari och mars) samt genom att helt stänga fisket för pelagiska trålare.
Efter en jämförelseanalys tidigare i år har ICES rådgivning för havsabborre i delområden 4.b–c, 7.a och 7.d–h (mellersta och södra Nordsjön, Irländska sjön, Engelska kanalen, Bristolkanalen och Keltiska havet) varit publicerad i juni 2018. Detta innebar en förändrad strategi från ett försiktighetsbaserat tillvägagångssätt 2017 till ett MSY-baserat tillvägagångssätt för 2018 och 2019. I sin rådgivning för 2017 om havsabborre i dessa havsområden hade ICES rekommenderat att de kommersiella fångsterna under var och en av åren 2018 och 2019 inte borde överstiga 478 ton. I sin rådgivning för havsabborre 2018, som baserades på en MSY-strategi, höjde ICES detta och rekommenderade att de totala uttagen (för såväl kommersiella som rekreationsfiskesektorer) under 2018 inte borde överstiga 880 ton, och för 2019 inte mer än 1 789 ton. Taket på 478 ton från 2017 tog inte hänsyn till det rekreationsfiske; de högre siffror som lämnades 2018 gör det.
Det senaste yttrandet från ICES belyser den känsliga balansen mellan dålig rekrytering och låg biomassa i lekbeståndet å ena sidan, och en upplevd minskning av fiskeansträngningen å andra sidan. Det är oroande att ICES uppger att lekbeståndets biomassa (SSB) har minskat sedan 2005 och nu ligger under Blim. Lika oroande är den uppskattade svaga rekryteringen sedan 2008; endast uppskattningarna för årsklasserna 2013 och 2014 visar en genomsnittlig rekrytering. Tillsammans med den genomsnittliga rekryteringen för 2013 och 2014 är den enda anledningen till optimism att fiskedödligheten anses ha nått sin topp 2013, sedan dess ha minskat snabbt och nu uppskattas ligga under FMSY.
Allt detta har lett till en viss optimism om att medicinen kan fungera och att havsabborrebestånden är på väg att återhämtas. Till en viss del bekräftas detta av fångsterna och observationerna från medlemmarna i LIFE som fiskar med handlinje under 2018 års säsong. Även om goda fångster av havsabborre har varit ojämna och framgångarna har varierat, har fiskare längs Frankrikes atlantkust, Storbritanniens sydkust och sydkusterna i Nordsjön för Storbritannien, Belgien och Nederländerna rapporterat att de sett stora mängder havsabborre strax under MCRS. Detta tyder på en ljus framtid om dessa havsabborrar klarar sig att växa och leka under de kommande två åren.
Och det här är ett stort OM. På alla håll hotas havsöringens öde av många utmaningar. Högt upp på listan över dessa utmaningar finns ansamlingen av könsmogen havsöring under vintermånaderna, med början i oktober och som varar fram till mars och ibland till juni. Detta gör dem mycket sårbara för riktat och oriktat fiske med storskaliga och semianläggningsmässiga storskaliga nätfiskeverksamheter. På samma sätt gör ansamlingar av unga fiskar under MCRS dem sårbara för dessa redskap. Om mobila och storskaliga fasta nätverksamheter vidtar undanmanövrar för att undvika dessa ansamlingar, kan oavsiktliga och potentiellt destruktiva effekter på havsöringsbestånden minskas.
För att uppmuntra mobila och fasta aktörer att vidta sådana undanmanövrer, EG:s förslag om fiskemöjligheter för 2019 i Atlanten, Nordsjön och Svarta havet sätter ett dagligt tak på “1% av vikten av den totala fångsten av marina organismer ombord som fångats av det fartyget”för bottentrålare, snörpvadar och fasta garn. Havsabborre är förbjudet för pelagiska trålare, som enligt gällande lagstiftning är“förbjudet att behålla ombord, omlasta, omplacera eller landa havsabborre”.
Enligt LIFE:s uppfattning är detta rimliga och förnuftiga åtgärder, förutsatt att de backas upp av adekvata kontrollåtgärder till sjöss och på land. Det finns dock många anekdotiska belägg som tyder på att sådana kontroller inte är så vattentäta som de borde vara, och att effektiviteten hos 1%-taket som incitament att vidta undvikande åtgärder därmed minskar.
LIFE är också oroat över att taket för 1% innebär slutet för våra medlemmar från Storbritannien och Nederländerna som använder småskaliga fasta nät i blandfiske och som i praktiken förbjuds att sälja sina relativt små fångster av havsabborre. Deras dagliga fångster uppgår till högst 20–50 kg per dag, vilket skulle innebära att de måste kasta tillbaka all havsabborre de fångar. För fartyg under 10 meter som använder små mängder fasta redskap skulle LIFE förespråka att 1%-taket avskaffas helt.
För 2019 är bestånden av havsabborre i Biscayabukten söder om 48den parallellt, och i centrala och södra Nordsjön, Irländska sjön, Engelska kanalen, Bristolkanalen och Keltiska sjön betraktas fortfarande som två skilda bestånd, under två olika förvaltningsregimer. Enligt den nyligen överenskomna fleråriga planen för västra vattenområden kommer havsabborren i dessa två områden att förvaltas som ett från och med 2020.
Det här samgåendet av de två bestånden kan vara vettigt ur ett fiskeriförvaltningsperspektiv, men det finns enorma förbättringsmöjligheter söder om 48:anden parallell. Den franska plattformen för småskaligt fiske (PPAF) har varit mycket kritisk av avsaknaden av effektiv förvaltning och kontroll av storskalig verksamhet, i synnerhet på lekaggregationerna. Detta har också i hög grad äventyrat de nuvarande och framtida utsikterna för det gotländska/handredskapsfisket efter havsabborre (översätts beroende på sammanhang, här: handfisket efter havsabborre), den kommersiella verksamhet som har minst inverkan på resurserna.
Vi hyser en uppriktig förhoppning om att ett sådant steg ska säkerställa ett mer rigoröst tillvägagångssätt för förvaltning och bevarande av bestånden i båda områdena, samt försvara rättigheterna för och belöna dem som fiskar på det mest hållbara sättet – baserat på hållbarhetens tre pelare: miljömässig, ekonomisk och social.
[1] Artikel 17 i grundförordningen (förordning (EU) nr 1380/2013) ålägger medlemsstaterna att använda “transparenta och objektiva kriterier, däribland miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier“ vid fördelningen av de fiskemöjligheter som står till deras förfogande. De kriterier som ska användas får bland annat omfatta fiskets inverkan på miljön, tidigare efterlevnad, bidraget till den lokala ekonomin och historiska fångstnivåer. Inom ramen för de fiskemöjligheter som tilldelats dem ska medlemsstaterna sträva efter att ge incitament till fiskefartyg som använder selektiva redskap eller fiskemetoder med mindre miljöpåverkan, såsom minskad energiförbrukning eller mindre skador på livsmiljöer.
